Livet

Helgen var helt underbar. Anton kom hit och det har bara varit mys. När jag plockade upp honom på flygplatsen i torsdags kändes det så konstigt, jag hade ju blivit van med att han bara var en röst i telefonen. För att klargöra var den konstiga känslan ingen negativ känsla, utan allt med den var bara positivt. Det gick fort att vänja sig att ha honom i sin närhet och jag njöt varenda sekund under tiden han var här. Vi for på Dundret och käkade våfflor, kollade in stan i Gällivare, låg i soffan, kollade film och snackade om hjärndöda saker. Helgen tog slut och jag ville bara gråta. Det jobbigaste var nog ändå när jag igår efter jobbet la mig ner i sängen och väntade på att du skulle komma och lägga dig bredvid mig. Jag trodde verkligen att du bara var på toa och snart skulle komma in i rummet. När jag sen kom på att du var nere i Västerås och inte skulle komma, att vi inte kommer att ses på sex veckor, blev jag så sjukt ledsen. Jag låg och snosade på din kudde, tänkte på helgen som varit och hur mycket jag vill ha det så igen.



Saknar dig söt!