Livet

Det finns saker jag vill säga, men mina murar jag har byggt upp är jävligt svåra att riva.
Varje gång jag försöker säga något skriker min kropp att jag inte ska göra det, den skriker att jag kommer förlora så mycket om jag öppnar munnen och låter orden flöda.
Jag undviker inte mina känslor, jag klarar bara inte av att prata om dem.
Förut undvek jag dem, förut var jag som en robot, jag kopplade bort allt som hade med känslor att göra.
Det är något jag aldrig kommer att göra igen eftersom jag inte vill uppleva konsekvensen av det en gång till.
Jag vill absolut inte ligga i sängen i ett halvår igen, med funderingar på att ta mitt liv.
Jag vill inte uppleva stunden då alla känslor kommer ikapp, då man slås blodig ner i backen, då man inte vill leva längre.
Jag vill aldrig gå igenom det igen.
Nu lever jag med mina känslor, jag badar i dem.
Jag tar tillvara på dem.
Jag älskar dem, för de får mig att känna mig mänsklig.
Jag kan bara inte prata om de öppet.
Jag kan inte berätta för folk vad jag känner på grund av min rädsla för att skrämma iväg dem.
Det är den erfarenheten jag har av att prata känslor.
Jag vill inte att det ska vara så.
Jag vill faktiskt kunna dela med mig.
Så snälla, hjälp mig.