Livet

Yes, jag måste få knulla nu tack!

Men seriöst, jag har funderat på det där med kärleken. Den är ganska jävla klurig. Hur vet man om man är kär? Oh hur vet man hur kär man är? Det som får mig att fundera det är Anton. Det är drygt fyra veckor sen han har gjort slut och jag har absolut inga känslor för honom nå mer. Var jag verkligen kär? Jag har väldigt svårt att tro det. Det var bara en liten förälskelse, no big deal som McDonalds skulle ha sagt.

Men när ska man träffa någon som tar en med storm, som man verkligen blir kär i? När ska man träffa någon som blir ens bitch och följer med en till världens ände? Som städar och diskar så jag slipper? Som fattar hur man ska förföra mig? När ska man träffa någon som man kan ha givande diskussioner med? (Det är så sjukt sexigt med någon som är smart och kan lägga fram argument och som lyssnar på mina. Det är fan en riktig turn on!)

Kanske är det jag som ställer för höga krav? Nä, vet ni vad, det gör jag inte. Jag förtjänar det bästa!

Igår var jag på en inflyttningsfest i Lund och det var sjuuuuuuuuuuukt roligt. Alkohol i mängder, en massa gälkamänniskor och annat löst folk, kan det bli bättre? Det gick ganska vilt till där ett tag, tror det blev en hel del blottningar (om jag minns rätt, kan ha varit nåt jag har drömt), fittslickning och "jamen, jag är ju från gällivare, det säger ju allt". Ja, och självklart blev det lite brottning också, men inte så mycket som det brukar vara när jag och Björn träffas, men jag har lite blåmärken på knäna idag. Note to Self: ta på dig knäskydd när du ska träffa Björn! Men iaf, kom till Lund klockan sju på kvällen, somnade först vid åttatiden på morgonen, alltså fest i 13 timmar, fett nice!

• irrat runt på mobilia
• haft lite smygpanik över att det var så mycket folk där
• köpt nya skor
• handlat på systemet
• lagat mat
• sovit
• skrivit klart tentan
• svurit över mitt förbannade internet
• bokat biljett till Gällivare över julen

En effektiv dag, minst sagt! Nu ska jag kila upp till macken och köpa något som jag kan stoppa i min mage.

Vi fick ut hemtentan igår. Jag har nu svarat på sex av tio frågor, fatta nice!

Idag har vi haft seminarium och jag snackade om sex. Jag jämförde svenska barns sexuella aktivitet med !Kungbarnens och jag tror det gick bra. Det var bara vår grupp som fick frågor efter presentationen, men det tar jag som en bra grej. Vi var grupp nio av tio som skulle redovisa och att folk ens orkade engagera sig och faktiskt lyssna förvånar mig. Men det var ganska många som faktiskt som bara återberättade vad som stod i boken och sket i själva komparationen med det svenska samhället, vilket jag tycker är ganska konstigt eftersom vi skulle göra en komparation av komplexiteten och kontexten i svenska samhället och !Kungsamhället. Men ja, jag vet inte. Den bästa gruppen var nog ändå Joel, Fredrik, Niklas och Antons grupp. De höll i demonstrationer för att verkligen visa hur det går till i !Kungsamhället. Sjukt roligt!

Jo, mitt i seminariumet, när en grupp höll på med sin redovisning öppnar Emma dörren till klassrummet (hon har varit ute och pratat i telen) och berättar helt lugnt att skolan är rökfylld. Alla får typ panik, men då berättar hon att de bara är en rökmaskin. Så mitt i seminariumet var det en brandövning, lyckat. Nog för att det var en redovisning i genus där kvinnan självklart målades upp som offer, så det gjorde inte så mycket. Det är något jag blir förbannad på, när folk alltid ska måla upp kvinnan till ett offer. Vi har fått lära oss de senaste veckorna att en antropologs arbete går ut på att förstå ett samhälle inifrån och ut, annars kan man inte förstå det (därför är det viktigt med fältforskning!). Men där applicerade de ett västerländskt industrisamhälleligt synsätt på ett jägar- och samlarfolk. De tyckte det var maktskillnader i och med att det var männen som jagade och kvinnorna samlade nötter och rötter och dylikt. Men de missade en jävligt viktig detalj och det var att småbarnen ammar till de är tre år för att få i sig den näring de behöver, i Sverige har vi ju nappflaska, välling, modersmjölkersättning etc., men det finns inte i !Kungsamhället. De första åren i barnens liv bär mamman runt på de hela tiden för att ungen ska kunna amma när den vill (det är varmt där så det är viktigt att barnen får i sig vätska och näring flera gånger i timmen). En vanlig !Kungkvinna får barn ungefär vart tredje år, de har ju inga preventivmedel som kan stoppa deras graviditeter. Om nu en kvinna ska jaga, vilken den där gruppen som höll i reovisningen tycker, så måste ju mamman lämna ifrån sig sina barn som är beroende av hennes bröstmjölk och vara borta i flera dagar. Om de nu hade gjort det hade dödligheten bland barn ökat rejält och den är redan hög, det är bara 54 % av alla barn som når vuxen ålder. Men nä, det var något de sket i när de drog sin slutsats att kvinnor borde jaga för att samhället ska bli mer jämställt. Sen tyckte de även att enda anledningen till att kvinnan gick med på det livet de levde var för att om de inte gjorde det så skulle mannen slå ihjäl henne. Eh, va?! Det är väl snarare så att de behöver den här strukturen på samhället för att det ska överleva. För här knyts det ju samman med jakten och samlandet. Om kvinnan som har små barn som behöver hennes bröstmjölk går ut i bushen och jagar och är borta i flera dagar kommer förmodligen jävligt många barn att dö. Och i och med att barnen är en garanti för sahällets fortlevnad så vore det ju jävligt konstigt om sahället såg ut på ett annat sätt än vad det gör idag. Det funkar ju liksom inte att lägga på ett västerländskt synsätt på ett samhälle som inte ser likadant ut och sen gnälla. Kan redovisningsgruppen inte fatta att !Kungsamhället ser ut som det gör för att släkten och samhället ska överleva?

Jo, angående min lucka till telefonen som jag skrev om igår, jag har hittat den nu. Den låg i min väska och jag fattar inte hur den har hamnat där. Ja, men nu har jag iaf hittat den och är överlycklig, för nu har jag en fin telefon igen.

Jag har ju skaffat mig en ny telefon, en Sony Ericsson K810i. Jag känner några stycken som har en sådan telefon och de har inte klagat så värst mycket på de. Men jag har en sak att klaga på och jag är ledsen för att behöva säga det här pappa, men luckan som håller fast batteriet har försvunnit, så nu är du inte ensam om att ha en sån "telefon utan lucka". Jag har verkligen gjort allt för att hitta luckan, men den är spårlöst försvunnen. Den var på plats när jag la mig ner för att vila, men när jag vaknade var den borta. Jag tror den har sprättat iväg när jag har hållt på att snooza. Men hur jävla svårt ska det vara att hitta den? Jag bor i en etta på 26 kvm, jag har sökt igenom hela lägenheten med en stark lampa, krypandes på golvet. Jag har slitit ut en massa möbler, jag har gjort allt för att hitta den, men den finns verkligen inte. Så nu medan luckan är borta så måste jag tejpa batteriet för att det ska sitta kvar. Snyggt? Nej!

Om två veckor ska jag åka upp till Stockholm och umgås med min kusin :) Det ska bli så jävla roligt! Jag är less på mitt liv här, det händer nästan aldrig roliga saker.

Jag har funderat på vilka vänner jag har här. Jag har kommit fram till att jag inte har några riktiga vänner i Malmö. De ringer aldrig till mig, de frågar aldrig om jag ska med ut på bus. De brukar fråga mig först dagen efter varför jag inte följde med, men hur ska jag kunna följa med om ingen nämner något för mig? Jag brukar ringa till folk och fråga om de ska med på saker eller om vi ska hitta på något, men aldrig att de ringer till mig.

Jag vill skaffa mig nya vänner, men hur ska jag gå till väga? De i klassen känner jag redan, så där finns det inga nya att knyta kontakt med. Jag vill inte gå på krogen själv, det känns jääääävligt muppigt. Jag hade tänkt börja dansa, men nu är det ju för sent, de har ju redan dansat i några veckor och då kan ju inte jag komma in dit eftersom jag inte kan de stegen de har fått lära sig. Det får bli nästa termin istället. Allt känns bara så hopplöst. Jag förväntar mig inte att hitta en till Elza (det är ju mission impossible), men bara att ha nån som vill hänga med mig, nån som jag kan snacka med och nån som frågar mig om jag ska följa med på saker. Hur svårt ska det vara att hitta en sån person? Jag menar, jag är ju en bra tjej. Kan ingen se det?

Jag känner mig ensam, oerhört ensam.

Jag har bett honom sluta ringa, jag har inte svarat på hans sms, inte svarat när han ringer, ja, självklart är det Afrikanen jag talar om. Igår när jag var på skolan gick han förbi och han försökte inte ta kontakt med mig. Visst, han stod och stirra på mig ett tag, men det var det enda. Idag däremot när jag och Emma hade skrivit klart vårt arbete så gick vi förbi honom. Han, som verkligen inte fattar ett skit, börja vinka och säga hej... hej... hej... Har han ingen självrespekt? Jag dissar honom totalt, men ändå försöker han ta kontakt med mig. Och när jag ber någon sluta ringa så vill jag ju inte ha kontakt med de, men ändå ska han heja på mig och nästan springa efter mig för att jag ska reagera. Men jag dissade honom totalt och när jag hade gått en bit ropade han Sara... Sara... Ursäkta, men sen när heter jag Sara?

Varför kan han inte bara lämna mig ifred? Varför kan han inte fatta att han är dissad? Och varför kan han inte respektera min vilja?

Det finns en sak jag kan säga som är jävligt negativt med att bo här ute i rosengård och nej, det är inte misshandel, våldtäkter och mord. Visst, det förekommer, men inte alls i den utsträckningen som media har målat upp. Utan det är mina förbannade jävla äckliga grannar! Som vanligt håller de käften innan tio, men sen när man är trött och vill sova, dååååå börjar de leva om. Jag kommer snart att strypa de, seriöst. Det slår ju aldrig fel. Det är alltid han/hon som bor ovanför mig som lever om också. Han/hon börjar alltid när jag har tänkt lägga mig, varenda jävla kväll! Inte konstigt att jag alltid är trött, man får ju inte ens sova i fred på det här jävla skitstället!!!! Fuck off and die

Jag har inte fått sova ut på flera veckor (två för att vara mer precis). Om det inte är någon som ringer och väcker en så ska man upp tidigt för att man har föreläsning. Den här veckan kommer jag inte heller att kunna sova. Imorgon ska jag träffa Emma på skolan och skriva klart vår observationsuppgift. På onsdag har vi seminarium. På torsdag ska jag träffa Emma, Malin och Diane och förbereda vår presentation av barndomen bland !Kungfolket (utropstecknet i början innebär ett klickljud, försök er inte ens på att uttala det, det är omöjligt, tro mig). På fredag har vi föreläsning och så ska vi väl sitta och finslipa vår powerpoint.

Jag blir så less. Det enda jag vill är att sooooooova!

Tidigare idag så ringde Afrikanen igen. Är han trög eller? Jag bad honom sluta ringa, men ändå så ringer han. Jag svarade självklart inte och då fick jag ett sms av honom där han skrev "Just wondering if we are cool and you forgived me for the text i wrote u last time". Är han helt jävla dum i huvudet? Säger jag att jag inte vill att han ska ringa så menar jag det. Hur enkelt som helst, typ 1 + 1 = 2. Men en del männsikor fattar det helt enkelt inte.

Kanske jag måste vara tydligare? Men hur kan man vara tydligare än vad jag var? Jag skickade ett sms där jag först skrev att han inte skulle ringa mig igen, sen skrev jag anledningen till det och jag avslutade sms:et med att skriva "So, don't call me again". Ska det vara så jävla svårt att förstå? Eller fattar han inte vad don't betyder? Han kanske tror att det är ett synonymord med please, det verkar då som det. Men hur korkad kan man vara egentligen?Jag blir fan galen på sådana människor.

Nu har den där afrikanen som jag skrev om i ett tidigare inlägg ringt igen. Så jag skickade ett litet sms till honom där jag bad honom sluta ringa till mig. Jag gav honom en förklaring till detta för att han skulle fatta varför jag inte ville prata med honom. Till svar får jag ett patetiskt sms där en av de sämsta lögnerna världen någonsin har skådat står. Han påstod att han ringde mig då för att prata med mig eftersom hans kompis har dött. Jo tjena! Då ringer man inte till tjejen man träffade kvällen innan, som man snackade med i cirka en timme. Om en kompis har dött ringer man till någon av sina andra vänner och pratar, inte till en kvinna man inte känner. Om nån av mina vänner hade dött hade iaf jag ringt till mina andra kompisar om jag känner och som känner mig, inte till en okänd man/kvinna. Eller hur hade ni gjort?

Nä, karlar är sjukt dåliga på att ljuga. Det är fan dagens sanning!

Och fy fan vad bra det känns! Hela sommaren har jag känt mig ful (tack finnar), osexig (tack vårdyrket där oömma kläder skall bäras) och osmart (tack vårdyrket med det tvångsmässiga tv-tittandet). Men nu när jag har kommit tillbak till mitt liv, till alla underbara affärer som har snygga kläder och till skolan känns allt jävligt mycket bättre. Har fått komplimanger i massor, vilket tyder på att det jag känner också syns. Fan vad jag mår bra just nu! Jag njuuuuuuuuuuuter!

Igår var jag på en fest som kåren hade anordnat. Den var på skolan och den sög fett! Det var tydligen bara jag som hade fattat att man fick ta med sig alkohol, så jag gick runt och presenterade mig som skolans alkis, kul liksom. Det fanns en hel del trevliga ettor som jag snackade med, men mest hängde jag med faddrarna eftersom hälften av de går i min klass. Men iaf, festen tog slut halv elva och jag tänkte att jag skulle "gå hem, slå på en porrfilm och gör en helkväll" som en grym person skrev. Men när jag var på väg till bussen sprang en kille efter mig, vi började snacka och jag sa att mitt mål här i livet är afrika. Han jublade, han var ju trots allt afrikan. När han hade slutat jubla frågade han mig om han fick bjuda mig på en drink, visst tänkte jag med min fyllehjärna, så vi gick till lilla torg och tog oss varsin cider. Samma fyllehjärna gav ut sitt nummer till honom. Idag har han självklart ringt till mig. Först två gånger, men jag svarade inte. Efter det fick jag ett sms som var ganska så patetiskt, det stank stalker om det. Cirka fem minuter efter jag fick sms:et så var det nån som ringde till mig från dolt nummer, jag svarade självklart inte, det var enkel matematik att ränka ut att det var han. För det första så är det ungefär fyra pers som har mitt tele2-nummer. För det andra så brukar ingen av mina kompisar ringa från dolt nummer. Så 1+1= det var en stalker. Kul? Eh, nä! Men det jävligaste av allt är att jag igår sa att jag inte var intresserad av honom och ändå beter han sig som att han skulle ha haft världens chans på mig. Jag gjorde det jäääääävligt tydligt för honom att jag inte var ute efter att ligga, ha ett förhållande eller dylikt. Gaaaah! Patetiska männsika säger jag bara.

"Annars, några väldigt söta och trevliga tjejer där. [X] är jävligt rolig och kool som fan. Rolig att prata med [...]"

Det där högg som fan. Känns som att jag ska spy. Jag hatar det här, jag hatar att vara kär.

När det här har gått över, kärleken till A alltså, så ska jag aldrig mer bli kär. Jag ska se mina framtida relationer som rena affärsuppgörelser. Jag får kramar och mys av en person som jag inte bryr mig så jävla mycket om, av en person som inte kan såra mig, som inte kan komma åt mig och mina känslor.

Jag är vrålhungrig, men jag orkar inte laga mat. Jag vill hämta en kebab, men jag är så trött så jag orkar inte göra det. Det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att jag hade en kock här hemma, allting hade blivit så sjukt mycket enklare då. Om jag hade haft en kock här skulle jag ha bett honom/henne göra Nils-Emils söndagsgryta, mums, smarr, mmmmmmmm...

Idag har jag äntligen fått mitt internet. Det är så sjukt skönt att kunna glida runt överallt och snoka.

Imorgon ska jag få en byrå hemkörd :) En vit Paris med 6 lådor, jag längtar sååååå mycket. Jag är så less på tv-bänken jag har. Det ryms inget på den och sen så syns ju allt jävla skrot man stuvar dit. Nä, det ska bli jävligt skönt att få lådor att stoppa grejerna i.

Har även köpt nya gardiner, så nu håller jag på att stryka de. Det är förjävla tråkigt att stryka gardiner. Men nu ska jag fortsätta med det och sen ska jag ta nåt att käka för att efter det plugga lite.

Nu är jag hemkommen från Turkiet, jag har börjat skolan och jag är singel.

Turkiet var bra, förutom att jag var sjuk mer än halva resan. Men det blev ändå mycket sol och bad, jag njöt av livet och åt god mat.

Idag har jag börjat en ny kurs. Nu läser jag antropologi I och det känns helt underbart. Vi verkar ha bra lärare, nog för att gubben som vi hade idag pratar lite segt, men det ska nog gå bra ändå.

I lördags blev jag singel igen. Det suger fett. Det känns som att någon har huggit en kniv i hjärtat på mig. Men klok som jag är vet jag att det går över, så jag försöker tänka positivt. Men det är jobbigt just nu. Det kändes konstigt att träffa dig idag, jag visste inte hur jag skulle bete mig, vad jag skulle säga eller hur jag skulle säga det. Men det lär ju bli lättare med tiden.