Livet

Julen är äver och det känns väldigt skönt. På julafton var jag på lunch hos farmor, middag hos mamma och på kvällen for jag till Björn och drack lite.

Igår var jag och Björn ut med Elza och gänget på Olles. Det var väl inte så überroligt. Det var en äcklig kille som tydligen blev besatt av mina bröst, hur jävla trevligt är det på en skala? Minus 375! Vad kan man säga? Killarna i Gällivare är helt enkelt utvecklingstörda. Jag är så glad att jag har flyttat härifrån. Vem vet, om jag hade bott kvar här kanske jag hade varit lika utvecklingstörd och tyckt att det var charmigt att han bara såg mig som ett par bröst och inte mig som en människa. Nä, jag fattar inte hur man orkar fokusera så mycket på bröst, alla kvinnor har ju sådana. Klart man ska lägga lite fokus på de när man har sex, men när man sitter och pratar med varandra på krogen? Måste man göra det så tydligt? Jag är ju faktiskt en människa bakom brösten, jag är inte ett stycke kött som man kan sitta och dregla över hur som helst. Nä, jag blir bara förbannad!

Idag ska jag och Amanda hyra film och sen ska Björn komma hit när han har fira jul klart. Fan vad jag längtar till jag och han är ensamma, vi har inte kunnat vara det sen i måndags.

Helst av allt vill jag åka hem till Malmö. Jag saknar min lägenhet och mina rutiner. Jag saknar bussen som går till skolan, mina föreläsningar och min läsning. Jag saknar att kunna åka till Lund eller få besök därifrån och känna ren och skär gjädje när jag träffar Björn. Nog för att jag gör det nu också när jag träffar honom, men att inte få vara ensam med honom är sjukt jobbigt. Jag saknar alltså stunderna när det bara är jag och han, ingen som stör, bara tyst, det enda som hörs är våra andetag, de enda röster som pratar är våra. Jag saknar den intimitet som man endast kan uppnå när man är ensam med varandra.

Jag vill hem så jag kan återuppta mitt liv, det liv som jag trivs med.