Livet

Jag kommer ihåg när man var liten, hur roligt det var på julafton. När man vaknade fick man julklappar innehållandes fina klännigar att ha på sig dagen i ära. Man klädde upp sig och man var så söt. Man for till farmor och väntade på att Kalle skulle börja, för vad var en julafton utan Kalle? Efter Kalle åt man mat, men man njöt ju inte av maten, utan slängde i sig den ifall tomten skulle komma. Men alltid fick man vänta på att de vuxna skulle äta och plocka undan all mat innan tomten kom. Och farfar försvann alltid och köpte tidningen precis innan tomten kom, så han fick aldrig träffa tomten.

Jag kommer ihåg hur farmor skrek på alla barnen, "barn, nu knackar det på dörren". Alla barnen (mina syskon och mina kusiner) sprang till dörren för att möta upp tomten. Det var ett sånt där härligt pirr i magen när tomten sa "Hohoho, finns det några snälla barn här?". Alla började fnittra lite blygt och pressade fram ett litet "ja". Sen sprang man till vardagsrummet och satte sig i soffan eller i någon av fåtöljerna och väntade på att tomten skulle säga ens namn.

När tomten hade delat ut alla julklappar var man alltid lika besviken då man inte fått så många klappar som man ville ha. Man satt där och öppnade paketen, badade i nya leksaker och ville börja leka med de på en gång, men det fick man ju självklart inte för sin mor och far, man fick vänta till man kom hem.

Den här bilden är från förra julen. Med på bilden är Cassandra, Tomten och Siri. Se Siris min när hon kramar tomten, är inte detta ren och skär lycka? Känner ni inte igen er? Jag gör då det.